NECROPOLIS STOCKHOLM

Bakom stormiga regnridåer breder Stockholm ut sig över ett ständigt mer urbaniserat landskap. Medeltida historia och dekadent renässanskultur blandat med sekelskiftets industrialism, nyexploatering, funkis och sprucken betongromantik. En labyrint byggd på utanförskap, isolering, rovkapitalism och snedfördelade resurser i skuggan av ett auktoritärt kulturarv och urholkade demokratiska schimärer.

En värld där majoriteten lämnas till sitt öde, där de mindre bemedlade och socialt utsatta behandlas som andra klassens medborgare. Där frustration, ilska och hat krälar som likmaskar under samhällets sargade hud.

Majoriteten håller sig desperat vid ytan genom en blandning av ytliga interaktioner, hyperkonsumtion och skräpkultur. Samtidigt som andra erbjuder motstånd genom allt extremare subkulturer, aktivism och djupdykningar i kulturella uttryck.

Det är en tid där det är lätt att gå vilse. Att tappa fotfästet. En tid där monstruösa höghus tornar upp sig likt monoliter bredvid vildvuxna parker, bortglömda kulturminnen och tomma kyrkor. En folkets gravplats där skuggorna sliter hoppet ur händerna på alla som vågar drömma.

VILDVILAN

Söder om detta drömlösa Stockholm, i skuggan av Marbergets brokiga höjd, breder ett gammalt mälarlandskap ut sig. Ett anrikt litet område med brukad mark och rötter i 1600-talets Stockholm, där släkten Gripenfalk en gång grundade en långlivad släktlinje. Arvet från grevskapet lever kvar än idag, men som ett sorgesamt minne av en svunnen tid, historiska spillror gömda i ett hårt exploaterat landskap, mer än ett välbevarat kulturarv.

Ett område som en gång i tiden bestod av luftiga ekskogar, betesmarker, väl omhändertagna åkrar och små samhällen knutna till grevskapet har under slutet av 1900-talet exploaterats och plöjts över av byggnadsprojekt till en nivå där vad som står kvar idag antingen är förfallet, bortglömt eller restaurerat för en nymodern och historielös kulturtrend.

Höghusområden med massiva betongkomplex som överskuggar igenvuxna örtträdgårdar och stenmurar från gamla gränsdragningar. Hägn som ingen längre minns och mossbeklädda husgrunder som vittnar om gårdar vars familjer brukade jorden för flera hundra år sedan. Garage och industriområden resta bredvid näst intill oigenkännliga gravsättningar. En handfull lutande och fuktangripna dränghus skyddade av en samling träd, med en ensam lada mitt ute på ängen som stått vittne till brutala släktfejder på 1800-talet.

Bland ödsliga slutstationer och förortens perifera gränsland suddas skiljelinjen i området Vildvilan ut mellan det nya och det gamla. Det moderna samhället som långsamt kväver sina egna, tvingar in alla i ett ofrånkomligt motsatsförhållande och det förflutna som krälar in från skuggorna och låter ont blod och obesinnat hat svartmåla alla försök att göra sig fri från stadens bojor, hängsnaran som dras åt hårdare för varje desperat andetag.